Snart är du borta.
Det är samma för mig, inget att se.

Jag känner mig borta så länge jag sväljer mina piller.
Jag känner mig kall sålänge du inte värmer mig.

Jag låter kranen rinna, hoppar i och lämnar känslorna utanför.
Rakbladet som en gång var så fascinerande har nu blivit en vana,
en vana att ta fram, massera huden med, låta lite av mig själv fara ner i avloppet.

Jag ler.
Ler och skrattar.
dansar och dricker vingeldricka.
Pratar och vinglar omkring i någons hem, smutsar ner.
Men det är okej för jag har just svalt mina piller.