Egentligen är livet en alldeles fantastisk gåva tänker Roland när han ensam genom stockholmsnatten hoppar fram på sina kryckor. Trots att håret är borta över de flesta ställen på hans kropp och att hans fysiska styrka knappast är en uns av vad den en gång var så tänker han inte ge upp.
Han har gått på cellgifter i åtta månader nu och under dessa åtta månader har han tagit ett av sitt livs viktigaste beslut.
Livet är värt att leva och därför ska jag banne mig leva det!
Han ler förnöjt när han tänker på det. Han tänker att han en dag ska ha både bil och hus och fru och barn och hund och…
Plötsligt förstår Roland att han inte är ensam. Han ser sig omkring på gatan då två personer närmar sig honom ur skuggorna det är Krille och Bill. Båda är klädda i militärjackor och med luvor uppdragna över sina huvuden.
De motar Roland och ser hotfullt på honom.
Varför har du inget hår på huvudet? Frågar Krille.
Roland ser undrande ut. Jamen svara honom då! Skriker bill högt i hans öra.
Roland kramar handen hårt om sin krycka.
Jag har cancer och går på cellgift, svarar han.
Bill och Krille tittar på varandra.
Nu jävlar ska du få på truten din jävel. Säger de och innan Roland vet ordet av så ligger han på marken och matas med slag och sparkar som träffar honom över hela hans kropp.
Krille och Bill skriker av exhaltering. Die you fucking skinhead skriker Bill och Krille sparkar en sista gång på Rolands rakade huvud. Efter det så springer de bort från platsen. Kvar ligger Roland. Han blöder och har svårt att röra sig. Det tar honom över en halvtimma att resa sig upp och ingen av de förbipasserande stannar upp för att hjälpa honom. Ty i deras ögon är Roland ett simpelt fyllo.