Jag slog så sakteliga an en ton,
den for så fjäderlätt iväg,
och rusade men halkade.
Jag grämde mig, som vanligt.

Inte mycket för dess klumpighet,
men för dess milda existens,
så jag sökte dölja detta väsen,
med sju små fräcka toner till.

- La li la li La li La.

De dansade, och klingade och skrattade,
de rände runt som glada barn,
me'ns jag stod håglös kvar och stirrade,
ur djupa brunnar (kluckande och suckande).

Jag ville gå, men de åtta höll mig kvar,
och de ställde mig emot en vägg, och sade:
- "Säg nu som det var!"

Men mina ord kan inte härledas,
jag saknar inre kärna,
och ord, de lever livet,
de säger ju sig själva.