Nedanför den mörka horisonten
ligger ensam varelse
med urgröpt själ
och färglöst sotigt hjärta,
då framför mig
i all min blindhet,
reser sig en blott främmande gestalt

Min älskade,
jag skrämmer slag
mitt sinne skakar
av obetingat, totalt fördärv
skickar rysningar
genom egen sanningslös,
förkrossad spegelbild

I stillatigande, nästan vettlöst kaos
för två sekunder sedan,
då det begav sig
sprack något, så ömt och bryskt
och så gapande innehållslös
stod gestalten kvar

Ett återskall från känslig atmosfär
vi vittrar sönder, splittras här
förlåt, nu rämnar allt

På botten ligger bitar kvar
från en helhet som försvann
ögonblick färdas fort,
med ljusets hastighet
mot himlakroppar
på indigofärgat himlavalv

Och inuti, just här!
lever något smått,
så obetydligt, så värdefullt

En låga fladdrar svagt,
ja min vän,
stormen blåser hårt ikväll

Men säg mig du som ser,
vem lämnar hjärtat obevakat,
huden blottad under stjärnorna,
vem lämnar kärleken,
sådär,
vind för våg?