Jag vill ha långt hår.
Jag vill till Borneo.
Jag vill må bra.
Jag vill ha en talande blå klocka.
Jag vill ha söta gamla skor.
Jag vill ha ett choklad som aldrig tar slut.
Jag vill baka och kunna smaka.
Jag vill ha en apa som är vegetarian.
Stor näsa ska den ha.
Den ska känna lukten av min parfym som luktar viol, som jag ännu inte hittat.

Jag vill drömma varje natt, att jag en gång skulle få allt.
Jag vill älska, inte hata.
Jag vill. Jag önskar.
Om jag kunde flyga, skulle jag inte stanna.
Jag skulle inte gå.
Jag skulle inte leta.

Jag skulle veta allt som går att veta, även om man inte vet om det finns mer att veta, som gömts undan i det omedvetna. Att veta är egentligen att inte veta. Man tänker inte på att man en gång inte visste. Det finns dem som aldrig får veta. De lever i det omedvetna.

Dit vill jag aldrig komma. Jag vill veta som en vetande vetenskapsman. Fast i mitt fall, vetenskapskvinna! Men kvinna vill jag egentligen inte vara. Jag vill veta allt, men inte veta var min resa slutar. När man vet var resan slutar, är man på väg mot vetandets slut. Gammal och rynkig vill jag aldrig bli. Jag vill inte veta att man en gång slutar veta. Jag vill vara liten medveten omedveten i det omedvetna. Det land som jag vet egentligen inte finns, det jag vet finns i min hjärna. Den hjärna andra tror förstår sig på. De borde veta vid det här laget att de inte vet och aldrig kommer att veta.

Jag vet att jag vet att jag utsätter mig för fara. Det är min medvetna hjärna som styr. Jag lever i min hemliga vetande hjärna. Den som inte är vetande i samma grad som min medvetna hjärna. Jag är medveten om att jag vet att jag en dag kommer att sluta veta. Om den dagen kommer idag eller imorgon eller om 70 år, bryr jag mig inte om. Ibland är det bra att vara omedveten om framtiden. Så att veta allt borde ju vara dåligt? I mitt fall är att vara omedveten, betyder att man vet att man inte vet, men att man en gång kommer att veta.