Jag svävar
i en flerdimensionell rymd.

Där finns de
jag inte förstår mig på
såväl som de
vilka inte tycker på mig sig förstå.

Så finnes där också de
vilka erkänner sin samhörighet
viss samhörighet eller absolut samhörighet.

Efter umgänge med endera sorten
känner jag mig upptagen
i deras universum.

Tycker mig ha
för några evighetslånga ögonblick
erhållit rätta sortens amnesti.

Bara för att högst upp
i denna förståelsens rymd
åter falla ned
utan vare sig fallskärm

eller möjlighet till inbromsning
av egen kraft och därför blir också
fallet tillbaka in i den egna verkligheten
så oerhört hård och tillplattande.