Jag har alltid haft svårt att rangordna
vilken skräck som kan tänkas vara värst.
Jag inbillar mig ibland att en del självmördare
som inte dör utan vaknar igen
nästa morgon, måste känna något i den stilen.

Att de är tvungna att leva vidare i en värld
som inte känner någon barmhärtighet
med dem. Medan andra potentiella klienter
hos liemannen tvärt om välkomnar
misslyckandet med att ta sig själva av daga

och ser det som en andra chans. En sak som
jag dessutom undrar över i sammanhanget
är om man dör under en dröm, det vill säga
att om man drömmer om att man dör, dör
man då också i verkligheten?

Ibland vaknar man ju innan man hunnit somna
på allvar därför att det första som händer
när man somnar är att man drömmer
om att falla handlöst utför ett stup och att det
är en sådan skräckfylld upplevelse att man vaknar

ur drömmen innan man hinner dö av fallet.
Men om man inte hunnit vakna och bara fallit
till sin räddningslösa död, hade man dött också
i verkligheten då? Jag vill nog inte veta svaret
på frågan om svaret är ja.

Det som varit något av en hjälp för mig under
många år då jag skall somna är att jag slappnar
av fullständigt med huvudet mot kudden, blundande
och med känslan av att i full trygghet
kunna övermannas av sömnen.

Jag brukar nämligen föreställa mig att jag står
vid en hög klippa och faller handlöst ner i ett
skummande hav. Precis innan jag somnar
föreställer jag mig det. Att kunna överlämna
mig helt åt hjälplöshetens makter.