Ute på hal is, jag känner smaken av livskris. Pärlor träder fram på hans panna, dom speglar sig desperat av minsta lilla ljus, även på natten, i mörkret Oktober fört med sig.
Med tidens framfart iakttar jag hur kemikalier bryter ner vår framtid, det är nästan så att jag har glömt av hur vackra vi är. Vi är synkroniserade, två enheter ihopslagna till en. Ibland tar vi död på varandra, eller så pinar vi den vackra sammansvetsningen.
Tvingar symbiosen ur fas.
Det äter upp allt som är vårt.