När jag tänker för mycket blir jag ängslig.
Jag våndas mer en nödvändigt med alla dessa problem i vardagslivet.

Inuti mig finns det en längtan till något bättre.
Inuti mig kokar det av något som jag inte ens kan beskriva med några enkla ord, och det gör ont.

>>Riktigt ont...>>

Men när allt blir för komplext och jobbigt tar jag pennan till försvar och börjar vandalisera mitt spiralbundna kollegieblock med skrift som är linjerat med 70 blad á 60 gram styck.

Och när jag till sist fått med mina känslor och tankar, när jag lagt ned min själ, mitt innersta väsen via en billig kulspetspenna på ett 210 × 297 ark papyrus händer det att (men inte alltid) ängsligheten tynar bort, försvinner och lämnar kroppen, obemärkt.

Hjärnan tömmer cacheminnet på information, raderar i temp-mappen, kör en systemoptimering, rensar skräp och gamla prefetchfiler, tar en snabb defragg.

>>Fan va najs, 1,43MB mer i utrymme, nu mår jag bättre!>>

REBOOT.

Jag försöker intala mig själv att "En vacker dag"... i och för sig har det ingen som helst betydelse om den dagen i själva verket är vacker eller inte. Men utifrån det talesättet: "En vacker dag" kommer det att ordna sig för dig också, en vacker dag kommer dina problem att vara lösta och du kommer att leva lyckligt i alla dina dagar. Klyschigt?

>>Tell me about it.>>

Ett litet motto som hjälper på vägen:
"Glöm dagens problem, imorgon kommer garanterat nya."