När man slår sina knogar blodiga, mot luftväggar, man tror är verkliga. Skriker ut flera års påsamlad ilska, i hopp om att allt ska vara veck efteråt.

Vindars aggressiva nävar, rycker mig i håret och kala fläckar bildades för länge sedan. Kroppens hud, ömsade ihjäl sig. Pauserna var för korta, för att huden skulle hinna bildas klart.
Ögonglobernas irisar och pupiller, är allt oftare vända inåt och det röda har börjat ruttna inom mig.
Jag ser det, men det finns ingen som kan hjälpa mig.

Det är som att hjärncellerna, inviger sin kannibalism, genom min galenskap. Och de uppmuntrar den, genom danser runt eldar och trumspelande musik. Tilltalar mig om och om igen, att jag aldrig kommer att sluta brinna för dem.

Det spelar ingen roll, hur många lager bandage och plåster jag har om mitt blödande.
Vi blöder ändå igenom, tills vi blöder ihjäl och berövas av min själ.