Ibland försöker jag förstå och strukturera mina tankar och känslor.
Att sätta stämpel på varje liten tanke som flyger genom huvudet
och på varje litet slag som hjärtat slår.
För mig har det alltid varit en positiv lärdom om mig själv
och en slags självdistans.
Men ibland kan det bli åt det negativa,
att jag aldrig släpper en tanke utan låter den gno
och gno
inuti huvudet.

Jag vill att du lär mig hur man fiskar karp med helkonstiga krokar,
jag vill lära mig om bilar
och framför allt vill jag lära mig mer
om dig.
För jag vet att jag vill dela höstmörkret
med dig,
sitta på altanen
med dig
och bara andas,
se hur solen sänker sig över trädtopparna.

Vi behöver faktiskt inte lägga stora värderingar hur
eller ens varför
vi umgås,
utan bara njuta av varandras sällskap
- för att det är just någonting som vi tycker om.

Så jag frågar dig,
och jag vill att du svarar med hjärtat;
är du villig att ge mig en chans?