Gångjärn som gnisslar och gnider sig mot varandra med svårigheter.
Länge har det tillåtes rosta och vittra. På tok för länge.

Rök puffar och pyser ur tinnar och torn och hålrum här och var.
Den gamla mätaren som en gång i tiden stod på "tom" börjar sakta gå uppåt.

Kopparplåtarna, en gång förfärligt smutsiga, känns blankare nu, som om någon satt sig ner för att polera.

Vem är du? Du som polerar mig, du som får mätaren att stiga, du som satt mina kugghjul i rörelse, du som smörjt gångjärnen så att gnisslet och ylet slutar, du som skapar om på nytt.

Du, den som fått ett trasigt hjärta av koppar, mässing och järn att slå som ett av kött och blod.