Bunden är ingen vid stjärnurets
ända. Snärjda åt dagsljuset
förglömmer vi natt,

och tiden är fäst vid
hennes märg.

Ty hon åt av min kärna, onsdagen i
vintermörkrets snäva
dagsskildring.

En barnminnenas dag och en febril
vinterkyss under träden,
ovan taken.

Älven töar ensamt tyst, viskar uppåt
mot den eldbekrönta afton när de
sorglöst tindra

smälter och faller samman
som mjölkdroppar
i skyn.

Du fattar ljuset vid din
sida, och jag ser
dig nu.