För när Werther ständigt vandrar bakom mig och ropar på sin Lotte vill jag vända mig om och skrika, låta orden träffa honom som bokstavsmissiler med avsikt att skada, döda, att om han inte håller käft tänker jag gå och hänga mig i ett av likgiltighetsträden där borta, i en snara av hans oviktiga ord för jag bryr mig inte för jag är en falsk och vänlig och själ som bara ler och håller med, men denna vrede, all denna nästintill okontrollerbara ilska, är som ett tungt illaluktande täcke över mig hela tiden och jag kvävs och jag får inte bort det och när familjen trugar, slänger blickar, kommer hem med tre stjärnvinster som om en inte räckte och som skriker självhat, då äcklas jag, äcklas, och jag slänger igen den svaga plywooddörren bakom mig och stirrar hatiskt på mobilen, fylls av lika delar själväckel, självömkan, ilska, sorg och undrar, varför, varför, varför du bara inte kan höra av dig och varför, varför, varför är jag så feg?

Jag genomgår visst en invändig fission; delas upp i atomer och hamnar snart i en hjälplös hög på golvet.