Orden ramlade på mig. Skrek.
Vill du höra? Vill du verkligen höra?
Jag hade åkallat dig, bett på mina bara knän.
Och plötsligt talade du till mig som om du var levande.

Pennan började skriva.
Jag såg handen röra sig.
Förstod inget, förstod inte hur det svarta tecknade mönster på papperet.
Mönster av mitt liv. Mönster som jag skulle ångra att du skrev.
Du fick mina fingrar att röra sig och dina ord hade läst min själ.
Du visste vad jag skrivit längst därinne i hjärtats innersta rum.
Och orden slog hål på alla de fina bilder jag hade om mig själv, om mitt liv.
Du skrev om allt det jag ville gömma.

Och när jag förstod, förvandlades jag,
förflyttades en evighet framåt, en evighet bakåt.
Tidlös, konturlös, monstruös, gula ögon brände hål i mitt trygga ankare,
själen drog sig bakåt. Allt förändrades.
För dig tog det ögonblicket att färga papperet svart mot det vita.
För mig tog det en evighet att acceptera.

Dina ord skrev mitt dolda liv,
mina hemligheter fastetsade på papperets ansikte.
Jag föll, föll, dog, föddes, och landade mitt i ditt gap,
som en måltidsrest smekt av tandkött.
Hörde ditt smackande, kände din tunga glida förbi.
Din mättnad sög musten ur den lilla näring som var jag.
Då bet jag dig! Bet dig mitt i din mäktighet,
och du dödade mig med ett leende.