Är det skillnad på ensamhet och ensamhet?

Finns det en ensamhet där jag känner mig ensam i brist på sällskap och finns det en annan ensamhet där jag väljer att vara själv, blott i eget sällskap?

Kan man vara sådan att man ständigt måste befinna sig i andras sällskap för att må bra, medan en annan själv känner sig fri först på egen hand?

Är det kanske den ofrivilliga ensamheten som skapar utrymme för en att göra dumheter?

Medan den frivilliga ensamheten skapar goda möjligheter till att vara kreativ på ett sådant sätt att själen mår bra av det?

Kanske finns det människor som är bara på det ena sättet och ännu inte omfattas av båda dessa alternativ, eller så har jaget befunnit sig i båda men av en eller annan anledning kommit ifrån möjligheten att härbärgera dem båda och istället tvingats att välja endera?

Om det är humörbaserat vilken sorts ensamhet vi upplever, du och jag, då bär vi också på båda dessa möjliga tillstånd, bara att det kommer och går likt skiftningar i vädret.

Det sägs vara ett utslag av mod, erkänna att man då och då kan vara rädd.

Den rädslan är förstås ett utslag av att känna sig ensam, att vara utan ett sådant sällskap där man känner sig trygg, där man upplever gemenskap, möjlig förståelse från en eller annan människa.

Vem har inte tänkt på vilken skillnad det kan vara att få dela en upplevelse med en annan människa, få uppleva eufori i att ha någon vid sin sida som man vet förstår.

Med den frivilliga ensamheten, att vara själv, kan det vara så att jaget upplever att vänner och familj finns att komma tillbaka till för de har egentligen aldrig lämnat en.

De är med en i ens föreställningsvärld på ens resa i verkligheten, jag kan prata med dem i mitt inre fast de inte i fysiskt mening är där.

Så kan det också vara när jag är på kyrkogården och besöker någon som har farit sin väg för att aldrig mera kunna komma mig nära i möte.

Även där kan jag känna en sorts gemenskap i min saknad och möjliga sorg, där jag kan vila i mina minnen eller prata med den bortgångna.

Men även utan att gå dit till en grav eller kyrka, bara i nuet, hemma eller någon annanstans kan jag plocka fram minnet av människan och få ge uttryck för de behov som finns just då.

Så ensamheten rymmer många bottnar och alla är möjliga att nå.