Det finns möten som kringlar sig in vare sig man vill eller inte och hem som kliver in utan att ens fråga. Som när man efter år hittar ett café där man kan få lov att vara Amelie från Montmartre hur mycket man vill och där frågan om man kommer från Frankrike får en att le av lycka. I all hemlighet och med vippande fot. När man dessutom blir mött av ett leende och ett Bonjour, som är både rart och varmt, blir maten som kommer, det som gör hela lunchen till en liten resa.

Inte en lätt resa. En resa med bagage.

För Viola har knackat på med sina ord och sin slängiga gestalt. Frambläddrad i svartvitt och med det där inåtvända leendet. Som hon minns. För det är något med Viola. Hon vet det gott men har aldrig riktigt lyckats fånga det. Det ligger så mycket inom. En slags kärlek i ett möte som hon inte helt har glömt men heller inte heller helt minns. Som trollhuset där Nimbus sitter fast. Det grå håret som omringar ett ansikte så vackert att man blir glad inuti. Restauranten, den ryska med björnen och hur det är lite mörkt men att Viola skrattar.  På finlandssvenska.

Och som de små flickor och gamla kvinnor de var. 
Båda två.
Möttes de då.

Nu möts de igen. På en hylla. Genom det andra språket. Viola, som berättar om människor som påminner henne om henne själv. Om den som hon varit. Om den som hon är. Kanske är det därför hon hela tiden vänder tillbaka. Till Viola. För att deras resa. Inte är lätt. Men nödvändig. Och något som måste ske. I stor kärlek. Och så tänker hon på de där orden. De som hon fann. Orden från Viola.

Krama din underbara familj.

Och det är så konstigt. Men inte allting smakar svart. När hon tänker på det.