De flesta kanske uppfattar mig som en intern utan bur, men för mig själv så är det jag som är normal och alla andra är konstiga djur.
Hur kvinnofolket överlag fungerar har jag aldrig fattat hur, men tabletterna smeker min själ som balsam. Alltid, i ur och i skur. När dagen kommer då denna lösning inte längre hjälper så stänker jag ut hjärnan mot en mur. Sen när man skjuter med samma verktyg som hjon så finns ju alla förutsättningar för blodsjukdom. Även detta kan ju bidra till min avslutade funktion.

Ty det var igår jag insåg att jag blott är en gris i människoform, att jag fortfarande har vänner kvar är beviset för mänsklighetens värdelösa norm.

Jag sväljer ner en Alprazolam och tänker inte mer på det. För min begåvning här i livet är att inte tänka alls och inte ens förstå att jag är helt jävla fel.
Kemisk lobotomering är något som för mig alltid fallit sig naturligt, som salt i öppna sår. Det finns dock mycket saft kvar i den här fittan, så troligtvis kommer jag förpesta min bekantskapskrets i ännu några år. Detta trots att jag redan knarkat så mycket att jag fått gråa hår. Men släpp inte taget och sluta aldrig leva på hoppet då jag troligen snart ligger blodig på en bår. Igen.

Ty det var igår jag insåg att jag blott är en gris i människoform, att jag fortfarande har vänner kvar är beviset för mänsklighetens värdelösa norm.