Halva mitt liv har bestått av att spekulera diagnoser, uppblandat med droger och grava psykoser. Att något är väldigt fel känns väldigt rätt, det är så jag rättfärdigar varenda tablett. Sväljer ner valium tills jag är belåten och mätt, och misstänker nu starkt bipolär typ 1.

Igår köpte jag mig äntligen en väldigt vass kniv, så nu har jag slutligen ett redskap till att ta mitt trasiga liv.
För nu är det slut med att jaga och springa, Ja nu ska kyrkklockorna äntligen ringa. Aldrig mer i ensamheten förtvina, omgiven av tomma kartor Metamina

Så Farväl alla sömnlösa nätter
Jag hade inte ens råd med några sista cigaretter
Fick baka upp en sista snus,
I En trång lägenhet i stort grått höghus.
Tom och förvirrad efter nätter av paranoida amfetaminrus.

Det är såhär misären ibland kan vara, oläkta sår som luktar ruttet och inte vill sluta vara. Men jag har nu bestämt mig och bryr mig inte om infektion, slutet känns nära och det är långt till närmaste tågstation
Så jag öppnar min hals och det varma livet inom mig rinner, jag känner hur jag snabbt glider in i glömskan och försvinner. Jag känner inte längre vad som händer och sker, jag välkomnar slutet, och jag tror att jag ler.