Att låta mänskligheten som sådan utgöra måttstocken för objektiv moral är vanskligt.
Människan som alltings mått ser stundtals väldigt mörkt ut.
Om vi ser ut över världen – och i historien.
Hur många människor har egentligen dött en ”naturlig” död till följd av ålder i jämförelse med de som dött av orsaker skapade just av människan själv.
Inte bara dödad på grund av sin egen oförmåga eller för att de prioriterat bort självbevarelsedriften gentemot andra drifter såsom missbruk, lättja etc. utan också på grund av hur människor sett på varandra och andra. Eller valt att inte se alls.

Hur många har inte dött genom mänsklighetens oförmåga till kärlek och fallenhet för hat i krig, mord och dråp?
Hur många har inte dött på grund av människans oförmåga att känna empati;
hur många har inte dött i svält eller bristen på rent vatten?
Hur många har inte dött i sjukdom på grund av att de saknat sanitära möjligheter, i brist på ekonomisk organisering och rättvis fördelning?

Girighet, lättja, njutningslystnad tycks vara lika starka om inte starkare drivkrafter i mänskligheten än givmildhet, dygder och just moral.

Att försvara det svagare är ingen ”naturlig” tanke. En ”naturlig” tanke är just att den starkare, inte bara överlever, utan också sätter ramarna för andra individer som dessutom skall ”betjäna” den starkare så att denne kan förverkliga sina drömmar, njutningar och sin egen utveckling.
Att se till de svagare, värna om sin nästa och välja den väg som stundtals går helt emot människans egen naturliga fallenhet till självkärlek är en kristen tanke. Med en Gud och Hans natur som måttstock för moralen.
Hur kan människan sträcka sig upp efter att vara mer än hon är, om inget högre finns att sträcka sig efter?

Eller har evolutionen gynnat vissa människor och vissa raser mer än andra?
Vilka är i så fall dessa? Och hur mäter vi vilka som är detta och inte?
Tankar som luktar trettiotalets Tyskland lång väg.
Eller är det så att majoriteten avgör och objektiv moral istället är produkten av majoritetens vilja? Kan man då rösta om vad som är moraliskt riktigt och inte?
Då är jag verkligen glad att Hitler och hans Tyskland, hans tredje rike, INTE vann kriget.
För då hade vår moral präglats av hans idéer och varit produkten av hans ingenjörskonst. Och då hade vi känt moraliskt dåligt samvete för varenda jude, zigenare eller homosexuell vi mött som vi inte hade dödat.
Och vad hade evolutionen sagt om detta? Survival of the fittest.
Måhända. Men Gud hade fortfarande sagt: Att vi varit moraliskt fel ute.

Moral kan inte bestämmas genom röstning. Om tio människor bestämmer sig för att slå ihjäl den elfte blir det inte per automatik en god objektiv moralisk handling.
Ej heller kan moral utgå från människan som måttstock.
Den måste utgå från någonting högre. En idé, en tanke, en filosofi, en gud.
Ej heller kan den anses vara någonting som går att förändra över tiden baserat på hur majoriteten av människor i en viss tid och på en viss plats känner, tycker eller tänker.
Här faller moralen om den endast utgår från en idé, en tanke, en filosofi eller en gud.

Moralen måste baseras på någonting utöver människans egen förmåga, förstånd och på jorden utmätta tid.
Den måste baseras på en subjektiv entitet som står utanför tid och rum. Och vars natur inte kan påverkas av samma betingelser som den mänskliga. Ej heller begränsas av människans oförmåga att se både det förflutna och framtiden på samma gång som de ser samtiden och nuet. En entitet som i sig själv är moral. Som i sig själv är kärlek, vishet, sanning.

Gud.