Hennes huvud faller långsamt och tungt framåt tills
spänningen i nacken släpper
och hopplösheten övermannar.
Här faller inga tårar, allt har redan hänt
Livet är försent
Det är oklart om intet söker upp henne,
eller om hon söker sig dit.
Här är hon ingen
Behöver inte tjäna inte tjänas
inte förlora en gång till.
På det sättet är det tacksamt att ge upp.
Varför inte dö, tänker hon.
Varför inte lägga sig ner och dö?
Det är antingen det...
eller samtalet till försäkringskassan.
Hon överväger noga båda alternativen.
- om jag dör nu så slipper jag ringa till försäkringskassan.
Det verkar lockande.
Hon skrattar åt sig själv, åt sina egna tankar.
Skrattet återställer nackmuskulaturen.
Hon öppnar ögonen och tittar ut genom fönstret,
som om det vore första gången hon såg världen.
Sinnet är nytt men kroppen gammal och okontrollerbar.
Det är jag som är vishetens brunn

Tanken ekar

jag sitter här stilla som en bergsklippa
vet hur allting borde hänt.
Fråga mig något om hopplösheten tänker hon,
fråga mig mig något om världsaltet,
fråga mig något om mognad.
Fråga mig något!

Saliven som bildas i min mun är svaret på odödligheten, livselixiret.
Hon öppnar munnen och låter vätskan droppa från mungipan
ner på blusen hon spontant köpt på rea
Ingen märker något, hon fortsätter.
Låter det rinna, låter kunskapen sippra ur henne.
Hon sträcker ut tungan och börjar långsamt föra huvudet runt i cirklar.
Det är jag som är vishetens brunn.
Hon slickar luften, väter alla partiklar
låter världen drunkna i...
Odödlighet är att förstå hopplösheten.
Att leva är att dö.
Att ringa till försäkringskassan är att dö.
Att vänta att vänta att vänta att vänta att vänta att vänta att vänta att vänta att vänta
Blusen är en flod
I tystnad blir hon ombytt av personalen.