jag tror att jag försvinner någonstans men jag vet inte vart
känner bara att jag inte orkar
som så jävla många gånger förr

har fortfarande svårt för det där med motivation
och det enda som motiverar är att göra något galet i mitt liv
"ADHD-generationen" jo, tack jag känner nog allt av den

är så rastlös att jag har börjat fundera på att knapra svamp
kanske till och med lite E samtidigt och dansa runt i en illusion i all evighet
eller iallafall dö lycklig på köpet

tror ibland att jag är allsmäktig och helt oövervinnelig
är ganska säker på att det är då jag verkligen hittat botten
försöker bara hålla min roll tills första akten är över

inte säker på vart jag ska ta vägen men jag vet att jag vill bort
inte säker på vad i helvete jag skriver för
men jävligt säker på att jag snart kommer att flippa ur

har förändrat hela min stil så många gånger att jag tappat räkningen
lika ombytlig som vädret i Skåne under hela året
samtidigt som jag inte förstår, förstår ingenting alls

har bara ont runt omkring dig
har bara ont när jag hör dig
får bara ont när jag tänker på dig

du är lika vacker som du alltid har varit
och du lever lika farligt som du alltid har gjort
och du lever kvar lika livskraftigt som du gjorde förr

(ibland saknar jag de gamla dagarna,
allra första gången vi provade cannabis,
i en park under träden,
när ni inte var säkra på hur man skulle göra,
och jag hjälpte dig)

förstår bara ingenting egentligen
och hoppas på att jag låter filosofisk som Sokrates
men alla mina teser är kraftlösa

och du bara ÄR.