Fångad i ett förhistoriskt torn.
Med kall gråblå sten till vägg.
Det finns ett fönster,
men vid vilket solen aldrig rör.
Flickan står i hörnet
i minnet av dagg och blåsippor
från ängen utanför.

Kylan är det enda som består,
vinter som vår.
Flickan hon står kvar ändå,
för hon besitter den kunskap
vi aldrig kan uppnå.

Dörren till tornet är öppen,
men flickan hon står kvar
stirrandes mot fönstret,
...vilket solen aldrig rör...
Tills rösten ifrån ovan gör sig hörd.

En änglasång,
Ett hopp,
Ett liv
Så fullständigt och gyllene
Att tiden den står still.
En kallelse det är,
och uppåt skyn det nu bär.
Flickans kropp den faller ner,
av henne ser vi aldrig mer.