Soldimma
små fjun på hans rygg
blir synliga,
reser sig när jag
snuddar som för att
fånga min
temperatur.
Hans blick vilar
i min ögonvrå men
jag vågar inte fånga
hans själ så
jag ser upp i tak,
låtsas vakendrömma.
Låtsas oberörd.
Hur kan något som
pulserar så stillsamt,
bli så oerhört smärtsamt
i fast form.
Framför mig blir han blåmärken,
hans beröring som grus.

Soldimma
tränger in i mina porer
gör hjärtat diffust där
hans avtryck gror.
Är rädd för att beroendet
ska expandera och ta över
varje känsla tills,
varje intryck blir
monotont utan klangen
av hans hjärtslag i
bakgrunden.