Din skönhet, din röst, din ande är mina behagliga och ömtåliga minnen.
Det smärtar inom min själ då du inte kan finnas nära för mina döende sinnen.

Om jag får hålla dina händer nära mig för att långsamt inse att du är en skatt.
Så långt bortom grindarna i mitt bröst har mitt veka hjärta aldrig kommit ifatt.

Hur kan känslor för romans bli en ursäkt i det allt för smärtsamt bekanta livet?
Efter både flera dagar och år så har jag enbart tagit vad jag känner förgivit.

Dina dyrbara ögon har kallat fram mitt kära illa behandlade kärleks ljus.
Med all denna tid förbi så har jag nu grävt upp vad som blev begravet i grus.

Med dig i min närhet så kan jag inte bry mig ens om jag slukas av haven.
En besökare som jag tydligen inte kan omfamna har lämnat efter sig dagen.