Längtan drar mig till kall jord, sätter
mig på huk, låter
tårar falla.

Handen smeker, litens
sten, förbannar
väntan, lovar
närhet.

Öppnar ögat, möter
kistlock.
Blåser bort
mörker,
fukt.

Skruvar bort.
Lyfter av.

Litens finger,
litens hand.
Löftet närhet,
i min famn.

Vaggar tyst i sorg, berättar
om tiden som gått.
Möter och ser, att
du inte kunde leva mer.

Lägger liten åter, i
stöpt form.

Lyfter på.
Skruvar i.

Ner i jordens mörka hål, grävt
att passa dig.
Bäddar varmt, av
mjukgrön mossa.

Sörjer dig.
Saknar dig.