Humor är så svårt, ja, så allvarligt och svårt, rentav tungt och hemskt och egentligen rätt så mörkt, att det nästan inte går att beskriva eller ens föreställa sig. Än mindre skämta om. Det är i själva verket så svårt att det inte alls är roligt. Inte det minsta. Det vet alla som på allvar försökt sig på det. Ju lättare det verkar, desto svårare är det.

Alla roliga människor lider svårt och djupt och är värda allas, ja, faktiskt allas, empati och djupa medlidande. Vad som plågar dessa män och kvinnor mest av allt är att de är tvungna att göra humor av sin smärta. De har helt enkelt inget annat val!

Clownens röda näsa klämmer och skaver, den sätter djupa klämmärken på näsan. Hen tål inte den vita färgen i ansiktet och det röda som förstorar läpparna ger svåra allergiska reaktioner.

Men den grundläggande allergin har clownen, humoristen, gentemot sig själv. Det är grunden till lidandet. Hen tål inte sig själv! Men flykten från sig själv är dömd att misslyckas. Valet står mellan stå upp och självmord. För feg för självmord – då återstår sorgens komik, som också är undanflyktens signum.

När så tårarna tagit slut återstår bara skämt och skoj men med en grimas av lidande. Ty det är ju så att humor och allvar är livets två hemisfärer runt den skojfriska personlighetens ständigt stirrande öga.