Min syn är skymd av en dimma som kretsar bara runt mig. En korp som cirkulerar runt om mig. Jag kan se den se ner på mig. Ser ner och väntar på att jag ska gå ned på mina bara knän.
Av den skog som omringat mig, ser jag bara en djup röst som talar om för mig att komma närmare. Rösten som ekar som en viskning, talar om för mig att jag hör till dem. En kvinnas röst, en skön röst från djupet av skogen som säger sig vara min mor. Min älskade mor. Svartklädd med slöja. Hon är inte min mor, hon är jag.
Jag står inför mig själv i formen av en kvinna. En kvinna utan ansikte.