Jag befinner mig på skrämselhöjden.
Jag kan ej känna mina revben.
De har frusit till is.
Jag kan ej känna mina nyckelben.
De har blivit till istappar.
Några sjuder höga skrik och buanden(slang).
Andra kunde inte bry sig mindre.
Jag vill inte längre tänka.
Jag vill hoppa.
Landningen kändes mjuk som änglars örngott.
Skallen spinner av tolerans och virvelstorm.
Jag gungar mig fram som paralyserad mot denna oemotståndliga glädje.
"Kom i min famn, låt mig bli en del av dig!", utropade jag.
Orörd som en silversurfare(låtsatsord), stel som en zombie(död, men levande).
Robust, men ack utan en pärlglans.
Dåre som jag är har mitt kropps celler förgiftat den igen.
Kärleken(oäkta) är skadlig.