Du stal två år av mitt liv.
Men viktigast av allt; du stal mitt hjärta.
Jag sparkar mig själv för att jag lät dig,
gång efter gång lät jag dig välja mig sist.

Det är mitt fel för att jag var blind,
Jag tittade, men jag såg ingenting.
Jag skulle aldrig komma först,
det fanns alltid något viktigare.

Jag ville att du skulle kämpa,
göra allt för att vinna mig tillbaka.
Jag ville inte be dig offra för mig,
men i mitt hjärta hoppades jag
att du skulle värdera mig högre.

Det var självtortyr, och inte ditt fel.
Jag borde själv ha insett det tidigare,
värderat mig själv högre.

Jag är hjärtlös, jag är halv.
Du håller fortfarande ett stadigt grepp,
och jag har inte styrkan
att ta tillbaka mitt hjärta.