Det torde icke vara en ansenlig tingest att tala om. Det äro något jag vill förglömma och samtidigt minnas. Denna man av Böhmens rike. Förnuftets jämlike och frikämpe. Han var motiv för den böjelse jag kände och känner. Hans aktning och lidelse mot mig var av den tydligaste sort och den mest förträffliga jag någonsin skådat. Om det inte var för att Vaclavs liv tagits ur hans händer, alldeles på tok för ung och fager, vore vi gifta (fast ej i kyrka, utan förbundna genom egen rit).
Historien bakom denna förlust äro mycket svår och tragisk. Allt började dock i min
hemstad, nio år tidigare. Jag var då endast aderton år fyllda och livet
kändes evigt.

Vaclav kom en dag i junimånad året sjuttonhundrasextiotre. Ingen från hans land hade
tidigare anlänt, eller sutto sin fot i mina hemtrakter. Envar var förvetna och
intresserade av främlingen. Jag var det icke till en början, men kom att
bliva.
Första gången jag råkades med honom, det var vid brunnen mitt i staden, på torget. Jag
stodo och blickade ned i det svarta hålet, skymtade några uns vatten i djupet.
Det var på en av mina morgonpromenader, då jag begrundade och tänkte. Det rörde
sig om allt och inget.
Den här morgonen var en utomordentligt dyster sådan. Himmelen var askgrå och tunga
moln lågo som de vore ett lager av bommull, vadderade och skyddade än så länge
från ett ihållande regn. Vinden ven och fick de kala träden att vända och vrida
sig där de stodo. Liv var ur sikte, det var alltför tidigt.
Efter några minuter skymtade dock en mansgestalt på andra gatan. Han gingo i sakta
gemak och såg ut att ock fundera och grubbla. Han var ej någon ifrån trakten.
Det syntes på hans icke skandinaviska drag. Han var lång och reslig. Håret var
mörkt, likaså ögonen. Näsan var rätt så markant, kraftig näsrygg således. På
kroppen bar han ett par tighta beiga byxor, vit skjorta av finaste slag och en
ljust blå väst av siden. Han hade håret i en tidsenlig svans i nacken och det
lockades litet, som en skruv.
När jag betraktade honom från min skådeplats, märkte jag att han började vandra med
blicken mittåt. Jag började känna en ådra av nyfikenhet och skulle icke gå
under av att få litet sällskap, nytt kött till mina diskussioner. Jag visste
att han skola vara till hjälp i dessa avseenden eftersom det var med en upplyst
hållning och min han gingo framåt.
- God morgon Fröken, sade han med brytning från ett
annat språk.
- God morgon Herrn.
- Vilken förtjusande morgon för stortänkande och underverk, fortsatte han.
- Javisst, ett vackert väder skola bara förvrida det verkliga i världen och lämna de dåliga sidorna utanför.
- Jag instämmer helt i Ert påstående och det gläder mig att jag funnit någon som tycks vara i mina tankebanor.
- Det var då längesedan jag mötte någon människa på mina morgonstrapatser ska jag säga. Jag kan då icke ta med mina systrar. Där finns inget förnuft att hämta, vilket är grunden till ett mäkta intressant samtal.
- En sådan tur att vi skola mötas idag då, Fröken. Vore det lämpligt att fråga henne om det möjligtvis går att göra henne sällskap på vägen hem.
- Ja, det vore en fröjd att ha någon att samtala med.

Vi gingo genom stadens gator, alldeles nya för varandra och båda med en sådan lust att lära känna den andres karaktär. Kullerstenarna trampade vi på och husen försvann förbi oss. Vi talades vid om samhället och livet.
Hans namn var Vaclav Jelinek och var ifrån staden Praha. Han var här för att studera mitt lands samhälle och styre. Det var det förnuftiga som tagit honom all väg och han leddes av att föra hans tankar vidare. Staden han kom ifrån lämnade han under reform, som var en tjänst han givit sitt land. Kyrkan skola ej ha så mycket makt som tidigare, det var lagar som skola styra folket. Denna var förvillande och vilseledde människor.
Efter det första mötet träffades vi regelbundet, nästan varje dag. Det var så spännande och så mycket värt att få tala med någon som inte bara tog upp väder och vind eller skvaller. Vi talade om viktiga saker. Hur människor undertrycktes av makten och hur kyrkan förvrängde våra sinnen. Språket var ock viktigt. Vaclavs hemspråk betydde mycket för honom, det var det som hade enat hans land. Fast han hade inga invändningar mot andra språk och lärde sig flitigt.
Vi kom allt närmare varandra, personligt ock. Jag var trotsig. Trotsade mina föräldrars råd om vem jag skola och torde vara med. De tyckte ej om att jag umgicks med främlingar och ännu mindre om att jag förälskade mig i dem. För det var just det jag gjorde. Förälskade mig i Vaclav och det var uppenbart ömsesidigt. Vi visade en stor böjelse till varandra.
Våren sjuttonhundrasextiofem rymde jag ifrån mitt hem och Sverige. Vaclav visade mig staden där hans hjärta var begravt. En dag var som ett äventyr. Allt var nytt. Litet utestängd kände jag mig dock, förtjänt av språket. Jag kommer att minnas dessa år som jag spenderade i detta land med en djup känsla. Ty de var de bästa åren i mitt liv och de sista i min älskades.
Han gick bort innan vi hade svurit våra liv att bli de samma. Vi väntade alltför länge för att vara normalt. Alla i min släkt hade gift sig inom något år efter att de hade mött sin själsfrände.
Han dog värdig och hederlig. Han hade uträttat de rätta tingen för folket och omkom i hungersnöden som varade i två år, 1770-1771. Jag överlevde honom, men det torde ha varit tvärtom.

Vattnet rann i en sjuttiotvågradig vinkel nedför bergväggen. Temperaturen i luften var högst normal för årstiden. Gröna, små knoppar började arta sig till löv på björkarna ovanför. Ovanför trädtopparna skymtade statskyrkans torn. Dit skulle han och jag aldrig gå igen.
- Som du ser ut min käre Vaclav! Du är ej dig själv alls lik. Vi måste ta oss härifrån innan någon upptäcker oss och du förlorar ditt anseende.
- Du har då alltför rätt min sköna. Möjligen skulle vi kunna älska mindre ofta i lingonsnår som detta.
Deras blickar mötte varandra och uttryckte en sådan lidelse att den inte gick att ta miste på. Deras band var så starka att de torde kunna hålla för allt i världen. De omfamnade varandra och började vandra ned för den gräsbeklädda kullen. De utgjorde ett uppseendeväckande parti. Den ene mer tilltufsad än den andre, men deras lycka med varandra var större än jordens banradie runt solen.
De hade funnit varandra.