Jag borde ha räddat dig. Räddat dig från allas händer. Från allt förakt.
Jag skulle ha tittat dig djupt in ögonen. Berättat att allt var bra. Så länge du stannade hos mig.
Istället lät jag dem ta dig. Jag stod där och tittade ut i intet. De slet dig i stycken.
Jag såg dig tyna bort. Sjunka allt längre och längre ner i marken. Du låg helt orörlig. Och skrattade.