För någon kväll sedan satt jag och njöt av solnedgången. Som alltid med det vackra förgår det fort. Rätt som det är kommer natten och börjar fingra på aftonrodnaden. En stund kan man ana ett ljust blått sken långt därborta vid synranden, som en efterglans av det som varit. Men även det slocknar för att övergå till blåsvart med en och annan avliden som blinkar till oss, ovetande om vår oro.