Om och om går vagnarna runt.
Hela tiden sena från ändhållplats till ändhållplats.
Försvinn, tänker jag.
Allt bara försvinn.
Jag skriker ut mitt raseri.
Alla försvann.
Hela världen tystnade.
Ingen fanns att svara mig.
Ingen fanns att le mot mig.
Det var tomt.
Otroligt tomt.
Så tyst.
Otroligt tyst.
Med panik lysande i ögonen började jag springa.
Letades.
Det fanns inget att hitta.
Jag sprang ut i skogen.
Skrek ut i tomhet.
Jag sprang från väg.
Till gångväg.
Över cykelbanor.
Under tomma tiovåninghus skuggor, fortsatte jag.
Runt cykelställ.
Förbi översprayade tunnlar.
På gamla torget satte jag mig ner på en av parkbänkarna.
Jag var så trött.
Inga bussar gick.
Vinden flög ljudlöst förbi.
Känslorna var blandade.
Plötsligt föll en tår i min ensamhet.
Jag såg upp.
Bredvid mig hade en äldre man slagit sig ner.
På sig hade han en sliten kostym och en röd stickad mössa.
Han satt tyst.
Såg rakt fram.
Jag vred på mitt huvud.
Han på sitt.
Våra blickar möttes.
Den som gråter i drömmar gråter inga verkliga tårar, sa mannen tyst.
Den som gråter i drömmar gråter inga verkliga tårar, upprepade jag för mig själv.
Så blev det mörkt
för att snabbt bli ljust.
Utanför fönstret hördes plötsligt ljud.
Måsar skränade.
Kvinnor skrek.
Hundar skällde.
Barn grät.
Jag var inte längre ensam och gick upp ur min säng.