Jag har blivit tillsagd på vårdcentralen att om jag får ondare är det nog bäst att sätta sig på akuten.
Så fort jag stigit ut ur vårdcentralens byggnad med det allbotande receptet på Diklofernak får jag ont.
Jag ser på mitt recept.
Tänker på mina hundra andra exakt likadana recept hemma i byrålådan.
Doktorns ord springer snabbt genom mitt huvud.
Jag tänker snabbt att jag ska göra ett försök.
Bara ett snabbt besök.
Jag tar sjuans spårvagn hela vägen fram.
Utanför spårvagnens fönster har det börjat snöa.
Trots att det är mars har skaparen inte slutat jävlas.
Ombyggnadsprojekt som pågått i mer än en evigt har sträckt sig ända ut till hållplatsen när jag går av vagnen.
Jag får ta genvägar förbi orangea varningsskyltar
och över tillfälliga broar för att komma fram till huvudentrén.
Bakom svängdörrarna ser jag ett myller utav människor.
Jag tar ett djupt andetag och stegar med försiktiga steg in.
Direkt innanför dörrarna rycker en kvinna med sjalett och ett litet barn i sin famn tag i mig.
HJÄLP MIG!!! HJÄLP MIG!!! MITT BARN ÄR DÖENDE!!!, skriker hon rakt i mitt ansikte.
Mina öron attackeras av ett osannolikt oväsen från människorna i den till bristningsgränsen fyllda entrén.
På avstånd hör jag en man skrika efter gud.
Ingen gud uppenbarade sig för att rädda honom.
Jag försöker komma loss från kvinnans grepp.
Hon vägrar släppa.
En man med prästkrage och en svart bok i sin hand går långsamt förbi mig mot mannan som skrikit efter den han tror är skapare.
Mannen med prästkrage stannar upp precis framför mig och ser mot taket i en superhjälte pose.
Er räddare är på väg, mumlar han för sig själv och går i myllret vidare fram.
Två män i kostym och portfölj börjar putta på varandra till vänster om där jag kommit in.
Kvinnan med sjaletten släpper min arm och rycker tag i nästa person som kommit in genom svängdörrarna bakom mig.
Jag tränger mig längre in i kaoset.
Överallt hör jag hostar och snyftningar.
Var fan har jag hamnat, tänker jag tyst för mig själv.
Jag tar tag i en kille i min egna ålder i hans snabba steg förbi.
Ursäkta vet du var jag kan hitta en nummerlapp, frågar jag vänligt.
Våra ögon möts.
I killens ögon ser jag galenskap.
Han rycker sig ur mitt grepp och går vidare utan att säga ett ord.
Jag ser en vit rock bland mängden med folk längre in i.
Jag tränger mig fram.
En äldre dam med sin rullator har ramlat omkull en bit bort.
Ingen hjälper henne upp.
Jag har den vita rocken inom räckhåll.
Sträcker min hand genom ett hav av människor och når precis den vita rockens rygg som med ett ryck vänder sig om och skriker
VAD!?, skriker han.
Det är en man som utseendemässigt börjar närma sig sextio men som rörelsemässigt betett sig som en alert femtonåring som har på sig den vita rocken.
Jo jag undrar var jag kan hitta nummerlapparna för akuten, frågar jag extra vänligt och tränger mig genom två personer för att komma närmare fram mot mannen.
Mannens ögon är illröda.
Han börjar skratta.
Det är det sjukaste skratt jag någonsin hört.
Så tar han av sig sin vita rock och ger den till första bästa som tar emot och sätter på sig den.
Den patientbricka mannen haft i sin hand kastar han till golvet när han skrattandes går mot utgången.
En hand knackar mig lite lätt på ena axeln.
Jag vänder mig om.
En man med rödnosig näsa och silvrigt hår ser på mig nerifrån.
Han är inte mer än en och femtio lång.
Galenskap har styrt länge här, är det första han säger till mig.
Kölapparna tog slut förra månaden. Jag fick den sista, fortsätter han.
Den gamla mannen visar mig en lapp med en tillritad siffra 9 framför två tryckta siffror.
Lappen lyder 999.
Har du väntat sedan dess, frågar jag fundersamt.
Till och från, svarar mannen.
Jag och några andra gick ihop till en väntgrupp, de sitter där borta, fortsätter han och pekar mot en bänkgrupp som förvandlats till en sovplats i och med ett tält som satts upp.
Ett härligt gäng gamlingar på fem stycken som sitter och virkar på varsin solstol vinkar alla glatt mot mig.
Elisa hon till höger där borta har suttit längst, fortsätter mannen och pekar på en silverhårig dam med röd tröja.
Hon kom någon gång på åttiotalet, avslutar han.
Det känns som detta inte är platsen för mig, säger jag till den korta mannen med det silvriga håret.
Detta är inte platsen för någon människa, svarar han mig.
I svängdörrarna ut från akutmottagningen hör jag någon skrika,
DIN JÄVLA FITTA I SVERIGE ANVÄNDER VI OSS AV KÖSYSTEM.
Mina känslor var blandade när jag igen började den nästan omöjliga promenaden mellan orangea varningsskyltar och provisoriska plankor tillbaka till hållplatsen.