Varför så rädd?
Du springer. Tuggar asfalt och bränner skosulor under dina bara fötter. Blixtren beundras din slagfärdighet, natten ditt totala mörker. Givakt till ditt hjärta, när dörren står på glänt är du långt långt borta.

Jag gick fram till dig en gång. Du presenterade dig aldrig. Du bara nickade mot mig och blundade en stund. Jag snudda vid din hand och kom sedan aldrig därifrån. Du viskade i mitt öra att jag skulle ångra mig, men leendet försvann aldrig. Vi vandrade nakna i en nattsvart drömvärld. En dröm som vi delade, en dröm som vi skapade. Efter 365 dagar hade du fortfarande inte släppt min hand. Jag prövade lyckan i ett minfält, och har hittills aldrig trampat fel. Jag ville spara på orden, och vara försiktig med vad jag kände. Men kärleken till en person som aldrig släpper taget blir tusenfallt. Att jag älskar dig är ingen hemlighet, snarare min största svaghet.


En dag var mörkret på väg mot oss. Jag vill veta allt om dig. Jag ville krypa upp i en trygghet som aldrig försvann.
Jag försökte komma dig nära, men du knuffade bara bort mig. Du gav mig klarhet i att jag aldrig kommer få förstå någonting. Borrade in vassa klor och bad mig backa undan. Klarhet på klarhet, du tänkte inte släppa mig nära. Jag blir så förvirrad när jag öppnar dörren och du springer. Det kan ta dagar innan jag får se dig igen. Du gömmer dig någonstans på flykt från ödet. Vår drömvärld gav oss valmöjligheter, men du valde verkligheten. Sopade bort spåren.

Sammanlagt har du sprungit i flera år. Du har sett det mesta av världen. Saharas öknar må vara ditt första resmål, men också det du väder dit till sist av allt. Vad är det med enkelheten som fascinera dig då ingenting är enkelt med dig. Du förvrängde en världsbild där hot fanns i varje färg och stängde ute mig ur ditt mörka rum. Varför fick ingen komma nära?

Jag släppte din hand och flydde staden. Du kom efter och bad på dina knän. Jag är allting som du har, men du ger mig ingenting att älska. Du bet ihop och kastade dig in i din strid. Med våld mot dina ideal så tog vi oss tillbaka en drömvärld, där jag fann dig på nytt. Men så fort jag skulle till att stanna, stänga dörren för att ge dig allt, så sprang du din väg. Kastade dig ut i en kall värld igen och lämnade den som någon gång försökt förstå att sitta ensam när resten sprängs i luften.

Efter 365 dagar hade jag fortfarande inte släppt tanken på att du måste stanna någon gång. Jag skickade vykort till öknen. När vinden blåser hitåt kan jag bara hoppas att du färdas i medvind. Dörren på glänt, placerad på trappan, hur långt du än sprungit, så är det alltid längre kvar. För långt för att springa ikapp det du aldrig någonsin fick se, nära nog att backa och ge dig in i striden. Jag ska aldrig gå.

Varför så rädd?