Blundar helst när jag passerar,
men om jag måste tittar jag så lite som möjligt.
Det svider så hårt i hjärtat,
jag nästintill kvävs utav klumpen i halsen.
Vill juh så gärna fälla,
mina miljöntals tunga tårar.
släppa ut all smärtsamma plågor,
allt som gjort livet surt för mig..
Avskyr att bemöta denna hemska syn,
att se hur falskt allting är.
Starka & djupa ord som blivit sagda,
som i grund & botten ingenting betytt..

Helt paralyserad iakta en mörk undergång,
vid sidan av, helt blind & förstummad.
Lik som en åskadare utan hörsel, syn & röst,
men som för länge sedan var självaste personen i fråga..
Vill inte se sådan missär,
där ja själv är grundaren till allt ont.
Vägrar att se resultat utav min såkallade lek,
"Leken" som sakta slukar allt man någonsin varit..
Det jag förrut tyckte var roligt,
handlar numera om liv & död.

Hatar att se in i dessa tomma sargade ögon,
där ljuset nu har slocknat,
där lyckan nu är död.
Det blöder i mitt hjärta,
det fräter på min själ,
att känna dennes olycka & se ett leende utan glädje.
Jag bevittnar ett liv som snart helt saknar värde.
Tittar på när allt går förlorat..
Vi två var en, vi gick tillsammans,
jag visade vägen till en långsam, smärtsam & ensam död.

Nu när mörkret tagit över,
mittemot varandra vi står.
Jag vill juh inte se men jag måste.
Plågan blir bara värre,
för varje dag som går.
Såren blir allt djupare,
synen allt mer grotesk.
Jag försöker verkligen att förneka,
det omöjligt då jag påminns vartenda sekund.

Att se hur allting förändrats,
att sakna sin egen själ.
Kämpar emot mina känslor,
emot mitt eget härta.
Vill lyckas undvika,
den tunga sorg jag bär.
Förgäves försöker jag att finna
ord tillräckligt starka,
för att beskriva denna enorma avsky jag känner,
vartenda gång jag bemöter mig själv.
När jag ser in i mina ögon,
när jag ser mitt falska leende.

Ännu mer avskyr jag,
de lömska rösterna som ekar i mitt huvud,
de tomma orden min fula mun spottar ut.
Det allra värsta är smärtan,
den som aldrig sover.
Som att någon klipper hela mig innefrån & ut.
Vill bara skrika
men får inte fram ett ljud.
Ångest ger mig en outhärdlig panik känsla,
jag torteras levande,
plågas varje sekund,
för att sedan lämnas ensam kvar för att dö,
ruttna i min egen ensamhet.

Tårar som jag vill gråta,
gör för ont för att fällas.
Dom krossar hela mitt hjärta,
river sönder hela min själ.
Vill släppa allt,
vill bara få fälla mina tårar.
Kan inte släppa lös smärtan,
som jag konstant försöker begrava.

Som den avskyvärda & vidriga känsla jag känner,
När jag ser mig själv i spegeln, ser den rätta jag.
Jag Hatar! Hatar!! Hatar!!!
Hatar att se vem jag är,
se den jag har blivit.
Försöker undvika speglar, det gör så himla ont,
att inse hur otroligt mycket jag förlorat,
förstå att felet bara är mitt.
Att veta vad framtiden har att erbjuda,
ensamhet, mörker och sorg,
krossat hjärta, trasig själ och en mycket tom tom kropp!!