I horisonten reser sig en kummel, stolt och vit, över världens kant. Vågorna är hårda och vinden vinanade och kall. Suset från havet övergår mina egna tankar, och frågorna tränger sig allt närmre på. Var är jag på väg, vad kommer att möta mig på stranden i fjärran?
Jag såg mig omkring, men det enda som rest sig för min syn är kummeln, och den blir allt större och mer mäktig än den någonsin varit för min syn tidigare. Vad finns bortom den?
Jag gungar fram över det blanka havet, ständigt närmare kryper jag, sakta över min egen spegelbild. Tills jag ser hur det vida havet reser sig framför mig och slår omkull båten, på vilken jag färdats, och det iskalla havet öppnar sig under min likstela kropp. Jag sjunker undan all räddning och sugs ner i djupen. Men jag drunknar inte, syret lämnade mig aldrig, bara hoppet försvann ur min kropp, likt själen från den döde.

Men, behövs hoppet för att styrka kroppens sista tag, eller finns det mer? Hoppet är själens bundsförvant, oanvändbar vid fysiska underlag. Väntar du räddningen, eller tänker du själv bli den du väntar?

Kylan från djupet bet genom huden och försatt benen i min kropp i skälvning. Mörket kröp allt närmre och till slut var jag helt omgiven. Det enda synliga framför mig var en herre, som obemärkt, rest sig framför mig, vars ögon gav ljus i dunklet. Han stirrade på mig och hans syn skar igenom min själ, han såg mig, den jag verkligen var. Han gav mig ett val. - För, eller emot? Jag teg, men innerst visste jag redan svaret. Min själ ska inte svärtas av hans onda hjärta, min kropp ska inte bedriva hans onda gärningar. Mitt svar till honom blev, att hans val blev två. Störtas under min storhet, eller följa vägen vid min sida. Hans val blev gjort och kärleken i mitt hjärta dräpte tomheten och mörkret i hans själ..


Ovan ytan var allt detsamma, som när jag lämnat det. Men båten var borta, den hade dragits ner i djupet och försvunnit i mörkret. Men, min kropp var stark nog att simma, och kummeln började åter växa inför min syn, och jag började skymta land i horisonten. Jag kom dels krypande, dels flytande, upp på stranden och skådade över ett landskap prytt med berg och dalar, täta skogar och öppna slätter. Jag hade tagit mig genom det mörka havet, det ostabila, svallande blanksvarta havet. Och jag kände med ens att jag hade nått hem!

Hur ostabilt havet än må vara,
är det du som är din egna stora fara.
Kan du inte flyta ut och ta dig hem,
kanske du aldrig någonsin kan bli fri igen.