Nordiska tävlingarna i hembränning ersattes av Nordiska tävlingarna i Nollkollslalom, efter att många tagit hembränning för att bränna ner sitt eget hem istället för att som brukligt är göra brännvin mer hemmavid, exempelvis i bastun.

En hel månad innan hade man annonserat på olika sätt om händelsen ifråga och eftersom en del tävlande bor i obygden, där man inte ser några egentliga byggnader att tala om utan mera då kojor, tält, kåtor och liknande så hade de inte förstått omläggningen utan kom med stora lass av vad de bränt hemma. Men redan efter invigningsfesten dirigerades dessa gäster tillbaka hem.

I inkallelseorden stod det om och till deltagarna i Nollkollslalom, 'Kom som ni är', vilket fick litet olika resultat. Hälften av deltagarna, cirka 45 procent, hade inga skidor med sig. En del hade pjäxor men inga stavar, andra hade gymnastikskor med inga mössor eller hattar. En del hade hattar men inga mössor. En del hade byxor men inga vantar och så vidare. En del hade försovit sig och kom något försenade. En del kom efter det att tävlingen startat och andra kom dagen efter. De hade festat så dagen innan att de var klart dagen efter då de kom.

Många som ville tävla anmälde sig aldrig och fick därför inga nummer, så de tävlade då sinseemellan som sådana vilka tävlade utom tävlan, medan andra aldrig åkt slalom alls tidigare och därför istället bara försökte åka utför. Det gick utför för dem kan man säga. Av dem vilka hade mer eller mindre utrustning och åtminstone skidor under skorna, kunde några åka slalom duktigt, medan andra hade uppfattat saken som sådan att det gick bra att efter halva backen sätta sig ner och fika. Så de hade med sig olika varianter på allt från en stor picknick för halva familjen och till att bara stå eller sitta i på måfå utvalda delar av backen samt äta medhavd frukt, smörgås eller godis.

Dessa fikarasttagare befann sig en smula i vägen för andra åkare. Varav en del valde att slå sig ned och fika bara en tio meter före målgången. Backen och banan var visserligen två kilometer lång men bara hundra meter bred och på sina ställen ännu bredare eller smalare. Just vid målgången var backen bara tio meter bred vilket försvårade saken för en del av målgångarna. Några hade uppfattat det som att målgången skulle göras med skidorna i ena handen och stavarna i den andra. Inte alltsammans i samma hand eller fastspänt på ryggen. En del av de tävlande tog fel spår efter ungefär tre fjärdedelars nedfärd och hamnade i en helt annan by och bygd. En del av dessa hamnade dock i rena obygden, det vill säga inne i skogen.

Spännande fortsättning i del två av denna idrottsutövning.