Det här är inget bra jobb för mig, det börjar bli jobbigt att vara så
nära andra. Ju mer jag umgås med dom ju mindre delaktig känner jag mig.
Kanske känner vi alla såhär nuförtiden? Annars är dagarna lika, men känns
lite annorlunda. Stirrar på saker jag inta kan få, försöka sova utan avbrott. Varje dag är nästan densamma. åka till jobbet, jobba, bli avdomnad, försöka sova. åka till jobbet, jobba, bli avdomnad, försöka sova.

Dagarna flyter bara samman och livet bara händer. Inget betyder något för inget
står ut. det är som att försöka se med ett par strålkastare i ögonen.
vda ska man stå ut med och inte stå ut med? När ska man ställa mig upp och ta
kontroll, säga ifrån. Jag brukar se olika situationer och tänka hur jag skulle hantera dom för att minimera skador, eller förvärra skador. Allt man behöver är bara en ursäkt för att göra det okej. Jag kanske är svag, är jag då som alla andra? En skugga. Jag kanske inte vet hur jag ska vara mig själv, och vet inte hur jag ska vara någon annan heller.

Antingen tillhör man dom goda, eller dom onda monstrena.
använd lögner, använd våld, använd vad som helst. Om du inte kan få något
bara ta det.