(Misären flyter fritt i mina missfärgade svarta blodådror. Det finns ingenting att greppa tag om längre. Jag andas men jag lever inte. Varför förbruka det såpass lilla kvarvarande rena syret vi har, utan anledning? )

Fåglarna viskar hennes namn genom vinden då hon fattar tag om den lilla boken med trasiga meningar inristade i de svartaste bläck och ryser av känslan att någon tittar på henne. En piruett runt sin egen axel ger Elina klarhet i att det bara är vinden som spelar med hennes nerver.
”Vad vill du mig!” skrikandes, åt vem? Åt vinden? Skrikandes till ett mörker inom den späda kroppen som vill ut. Ett mörker som sakta äter upp allt hopp. Allt ljus som en gång flödat, fylls med giftig sörja som äter upp henne inifrån.

Utsikten på en alltid lika hoppfull eftermiddagssol som vädjar om en bättre morgondag får henne att äcklas vid bara tanken på en kommande vacker solnedgång. Med desorienterade tankar som hon inte alls vill bekanta sig med stirrar hon ut och bort. Bort mot skogens nu färglada invånare. Långt därinne ligger en vik. En vacker vik som är vittne till kärlekens mest dyrbaraste stunder. I två minuter stirrar hon med trasig blick ut mot skogens hemliga kärleksnäste, trycker tillbaka en vällande störtflod och springer allt hon orkar iväg, högre upp bland bergens spetsiga och välkomnande klippor. För mycket hemska minnen jagar henne tills hon tar skydd bakom närmsta rotvälta, där de äntligen tappar fotfäste och sakta rensas bort från hennes sinne.

”Skall jag jämföra dig med en sommardag. Ty du är både skönare och mer behaglig.”
Jakob tar tag om hennes händer och snurrar henne ett varv och trycker sig sedan nära med armarna omkring henne.
”Åh, Romeo, min Romeo” likt en fågel kvittrar Michelle fram orden och fnittrar lätt. De båda delar en kyss som talar sitt eget språk. Uppslukade av en svävande atmosfär lyfter starka armar upp den sol kyssta flickan och bär henne ut på bryggan. I farten välter han picknickorgen och de båda skrattar lite till. Ett äpple rullar ut på sanden och styr sin kurs mot de mörkblå vattnet. När det får kontakt med den stilla ytan knuffar det ut små ringar runt om kring sig och seglar stillsamt ut mot världens ände, där horisonten tar vid. Kvar på fastlandet ligger två kalla siluetter på en brygga och håller om varandra. Letar mänsklig värme och finner heta kyssar.

En ändlös vandring med skuggan som konstant efterträdare har tagit Elina upp till den absolut vackraste klippavsatsen. Härifrån kan man se hela sitt liv spelas upp i pytteliten skala. Vyn är hämtad från ett vykort som man får från släktingar som besökt vackra platser och solens dalande gör stället äckligt romantiskt. Tårarna slår henne utan minsta förvarning och bara sekunder efter bubblar ilskan upp. Hon ställer sig på tå, trycker händerna mot huvudet för att inte sprängas och ger ifrån sig Ronja Rövardotters vårskrik, fast i egen tolkning. Det skär genom alla ljudvågor och efter att ha skrikit andan ur sig faller hon mot marken.
”Jag vill inte mer, jag vill bara inte mer.” snyftar hon.

(Jag orkar inte mer. Varför ska jag behöva vara stark när det inte finns någonting bra med mitt liv längre. Ingen bryr sig ändå. Det enda jag kan tänka på är elände, folk som inte vill ha med mig att göra. Dig, morsan, farsan, flaskan och eländet.

Jag är inte värd någonting och det gjorde du helt klart för mig.)

Elina stirrar ner på sidan som hon precis fyllt med självförakt. Snart börjar tårarna istället regna ner på de trasiga meningarna om en så likaväl trasig flicka. Vinden blåser kraftigt och signalerar till henne att hon inte är välkommen. Att hon lika gärna kan gå sin väg om hon ändå inte tänkte bry sig.
”Bry mig om vad? Det är ju ändå ingen som bryr sig. Du förstår ju inte. Hör du det? Den enda som någonsin skulle kunna förstå är...” Michelle. Tanken slår henne som från klar himmel. Michelle. Om någon skulle få henne att må bättre och inte bara låta henne ge ett slut på alla svarta tankar, så är det hennes bästa vän. Hon stryker sista raden i boken och kluddar slarvigt dit meningen:
Jag betyder något.

Ett nästintill osynligt men ändå befintligt leende letar sig fram på Elinas läppar och hon förmår sig att torka bort tårarna från kinderna. Michelle finns alltid där. Hur kan hon vara så egoistisk och vilja ta sitt eget liv? Själv hade hon aldrig förlåtit Michelle om hon någonsin bestämde sig för att gå samma väg. Med tyglade tankar som talar om att Michelle vet vad hon ska säga för att få en trasig flicka att förstå, förstå att det finns mer i livet än misär och hotande minnen tar hon upp telefonen och slår det välbekanta 10-siffriga numret.

Hela hennes tyngd vilar nu ovanpå honom och fingrarna har flätats samman med killen där under. Jacob kysser henne mjukt och flyttar händerna till hennes höfter.
”Jag älskar dig Michelle.” orden hintar betoning om lust, om löften och hopp. Om värme och glädje. Hon besvara med lika stark betoning och Jacob letar in fingrarna under shortsens tunna tyg. Han greppar tag och rullar sedan över henne på rygg.
Äpplet har seglat utom räckhåll och är nu på väg ut ur bilden. Utanför medverkan, oansvarig för senare konsekvenser.

Plötsligt ger picknick-filten ifrån sig ett pipande läte och stör i en alldeles för perfekt stund.
”Det är min telefon som ringer.” Michelle skrattar till lite och försöker smidigt slingra sig undan hans grepp.
”Nej du, den ska inte få förstöra det här ögonblicket. Folk borde ha vett att ringa när det passar sig.” Jacob ler brett och charmar tillbaka sin kärleks fulla uppmärksamhet.
”Du har rätt, jag ringer upp sen.” hon biter sig försiktigt i läppen och kastar en kärleksfylld blick in i ett par blå ögon. De två stänger av ljudet från en skrikande telefon och låter den ringa, tystna och ringa igen. Istället uppslukas de endast av varandra, när kärleken sprids snabbare än en löpeld.


Vinden har gett med sig nu. Plötsligt beter den sig som om den fann ett uns av sympati i sin kalla strid om att få Elina att gå sin väg. Den försöker välkomna henne istället när den bara för några få sekunder sen blev vittne till de gröna ögonen som en gång för alla förlorade hoppets klarhet.
”Det stämmer va? Jag betyder inte ett skit för denna värld. Inte ens för min bästa vän.” Hon pratar ut till en vind som inte riktigt vet vad den ska svara. I ett försöka att tala om för henne att hon har fel försöker en varm vindpust smeka hennes röda kinder. Men helt förgäves då den trasiga flickan helt slutat bry sig om omgivningens åsikter. Hon stegar bort till klippans avsats. Röster från hennes illatyglade tankar vädjar åt henne att inte göra någonting dumt, men Elina svarar endast med att höja det vackra, välförtjänta långfingret mot himlen, vinden, solnedgången och lyckas snart tysta ner de inre rösterna.
Hon sträcker ut händerna över kanten som för att känna på känslan. Känna efter om det är någonting som trycker dem tillbaka. När luften därute visar sig vara lika fri att andas som när hon nu står kastar hon ner den svarta boken, fylld med trasiga meningar och så fort den dalat utom räckhåll tar hon klivet ut och följer efter den.


På stranden i förgrunden av det vackra vykortet med djupröda och skära nyanser står två ungdomar tagna ur din favorit kärleksfilm. En av dem, Michelle, stirrar blint på displayen på sin telefon och de missade samtal hon fått från sin bästa vän.
”Det var Elina som ringde. Det kanske har hänt något!” Den andre av de två som i slutet lever lyckliga i alla sina dagar, Jacob, lägger armen runt sin kärastes axlar och trycker hennes kropp närmare sin.
”Det var säkert inget viktigt. Annars ringer hon nog upp igen. Tror du inte?” han ler och lägger bort hennes telefon. Istället vänder de blicken mot en allt mer välkomnande vy.
”Kolla hur vackert det är.” han pekar ut mot sjöns slut och horisontens början där solen nu håller på att gömma sig, i en hoppfull solnedgång som värnar om morgondagen.