Jag ligger här varje natt och lyssnar till gråten,
Skriken från stadens plågade själar.
De som inte längre vill,
Och inte längre kan,
De som gråter bakom stängda dörrar,
När natten fallit på.
Men en dörr är inte tjock,
Och vi lever tätt inpå varann.
De behöver inte vara ensamma,
Inte hemlösa, inte sjuka.
De ser ut som andra, går som andra, är som andra,
När ingen ser på.
Men jag hör deras gråt, och jag hör deras skrik,
De som nästan gett upp, men som plågas lite till.