- Alla bara pratar och pratar. I mitt huvud ekar tomhetens tankar. Ensam i det dunkla rummet, rummet som kallas liv. Det hårda kalla oförutsägbara. Det märkliga som inte mig är förunnat.

Ett rostigt svärd, rosten är spår av ångestgegget. Av svart blod som stelnat.

Lyckohysteri, jag kan inte vara i den. Klarar inte av pressen, stressen och förväntningarna.
Ska jag behöva låtsats vara, vara den jag egentligen är. Den tjej utan mod och utan hopp. Hon som klär av sig och står där sårbar med det öppna såret, såret som gjordes med det rostiga svärdet.

Heléne 8/5-13