"Ditt öga gråter!" sa han och skrattade till när han torkade bort tåren som just fallit från mitt öga.
Jag log lite och tittade snabbt bort.
Han fick inte veta. Vi lade oss till rätta och tittade på varandra.
Jag kunde känna hur mina tårar brände bakom ögonen men försökte mitt allra bästa för att hålla dem inne. Men ändå rann en tår nedför min kind. Jag torkade snabbt bort den och log igen.
Dessa lögner. Dessa påklistrade leenden. Ser de så riktiga ut att ingen faktiskt märker?
Jag kunde inte se på honom så jag vände min blick nedåt. Han pussade mig lätt på pannan och jag lade mig närmare honom. Jag kunde känna hans blick vandra över mitt ansikte och likt förbannat föll ännu en tår.
Dessa tankar som äter mig inifrån, varför kan de inte bara försvinna?
Jag hoppades att han inte såg den. Han omfamnade mig med sina smala men muskulösa armar. Hans närhet gjorde mig så svag.
Kanske hade han förstått. Kanske hade han genomskådat mina påklistrade leenden och mina "ögon som grät"? Han släppte taget lite och tittade på mig. Hans underbart fina, brungröna ögon drunknade jag i nästan varje gång jag såg i dem.
”Vad tänker du på?" frågade han tyst.
Jag slutade andas för en sekund och visste inte vad jag skulle ge till svar. Till slut tittade jag på honom och svalde försiktigt.
"Alldeles för mycket" och så tittade jag snabbt bort igen.
Han flyttade sig ännu närmare och kramade mig hårt. Mina tårar började falla okontrollerbart.
Nej. Nej, vad håller jag på med? Så här kan jag inte göra! Men de slutade inte falla.
Jag snyftade till och kramade honom ännu hårdare tillbaks. Fler och fler tårar föll.
Han släppte inte taget om mig förrän jag lyfte mitt huvud försiktigt från hans axel.
Aldrig någonsin förut hade jag gråtit framför någon. Aldrig.