Smuttar på sorgen
som sakta sipprar
fram ur mig.
Grundsorgen är
cementerad i alla mina
kroppsvätskor
skelett
tankar
hela jag
är inpyrd av denna
grundsorg,
att inte blivit sedd
som liten, liten flicka.
När sorgkänslan kommer
fångar jag den bara en liten sekund,
mina ögon tåras, rösten darrar
hela min kropp är i dallring,
känslan är färskvara,
kan försvinna fort
så jag sitter i den,
känner mig liten, liten,
ensam, oälskad..
då kan kroppen äntligen
släppa taget, ge upp, förstå
att kärlek även gäller mig..