Jag kliver in i tågkupén, tar en snabb titt på tågbiljetten där det står Platsnummer 37. På tågstolen stod numret ingraverat i en ståtlig liten guldig \"lapp\". Tre stationer senare kliver det en tjej in i kupén. Hon sätter sig på stolen framför mig, rycker åt sig en tidning som ligger på bordet. Jag lyfter blicken utan att knycka på huvudet, tittar nochalant på henne. Hon möter min blick och mumlar; \"Daah..\"

Efter ett tag så börjar hon vrida på sig hela tiden i stolen, hennes hårda skor träffar mitt ben.
- \"Anna mun kaikki kestää*\" Fräste jag och tittade argt på henne. Hon tittade upp återigen, och spottade fram ett;
- Ja?
- Vadå? Sa jag.
- Öh? Vilken dum fråga. Du nämnde ju Anna och sen sa du något mer som jag inte ens hörde! Sa hon med en elak ton i rösten.
- Jaha, oj.. Men okej! Hej Anna! mumlade jag och återvände till boken.

Hon stirrade argt på mig och bytte några svordomar med sig själv.


* Anna mun kaikki kestää betyder; Ge mig kraft att stå ut!