En
ensam kvinna
med ett
ensamt vin glas
på en
ensam kvarterskrog.
Hon ser på mig
där jag sitter
med ett
ensamt glas
i min lika så
ensamma
ensamhet.
En dansk
och hans ensemble skrattandes
i sin fylla
förstör vår blick.
Vår fina sunkkrogsstund.
När de reser sig upp för att gå i all sin
oviktiga,
otrevliga,
övervikt
och sina
oerhört
ovikta affärer.
Ser jag mot damen
med sin
ensamhet
omringad.
Hon med det
ensamma
vinglaset.
Tomt stirrar hon ut.
Tom i sin
ensamhet.
Tom för att komma bort.
Tom i tankar.
Älskandes,
hatandes.
Bara tom för en stund.
Tänk om de
ensamma
med sina öl eller vinglas
kunde sätta sig tillsammans, tänker jag.
Dela varandras
ensamhet
som plötsligt blir en gemenskap.
Fast de är nog inte där för
ensamheten,
utan för händelserna runtomkring, fortsätter min tankegång.
Jag kommer på mig själv att jag blivit en av dem.
Övergiven.
Ensam.
Drickandes och väntandes på att något fan ska hända.
Glas lyfts upp.
Ställs ner.
Kvinnan reser sig och går.
Igen är jag
ensam.
Kall och
ensam.
Mina tankar snurrar.
Bort från krogen försvinner jag för en stund.
Bort och ut i händelsernas värld för en stund.
Bort från alla de
ensamma för en stund.
Från ingenstans kommer det där som han gamla mannen som en gång var på allas läppar men nu är helt glömd sagt:
Stöd polisen, slå dig själv.
Den ger mig ett leende och jag blir varm i min
ensamhet.
För en stund iallafall.