Det är tredje ciggen för natten, du sitter bredbent på trappan ovanför mig, blå. Hela du är blå på något sätt - när röken och skymningen och himlen flyter ihop med ditt hår ser du ut som en av de där trollen jag sett ritade på tumblr. En röd tagg i ögonbrynet, ögon långt borta, du är för det mesta borta.

Du borde inte röka så mycket, jag borde ha tagit på mig en jacka innan jag följde med dig ut, vi borde växa upp antar jag.

Ett till bloss, jag måste säga något snart. kan inte bara njuta av den passiva rökningen, eller, visst kan jag men något får mig att öppna munnen, halvtvekande;

(varför är du här, varför är du så ledsen, hur hamnade jag här på en trappa med dig när blev du och jag någon form av skruvat vi varför tycker jag så jävla mycket om dig)

“Skulle inte du sluta röka?”
Ögon skiftar, bort. “Äh”
“Idiot”
“Det vet jag väl”
(Hur många gånger har vi haft den här konversationen nu?)
“Hur mår du?”
“Som vanligt”
“Inget?”
“Inget.”

Blå rök och en sko som trampar fimpen mot den halvfrusna marken.
Och du lämnar mig här men jag följer dig och egentligen går jag före, det finns mycket saker vi borde, men inte ikväll.