Jag stampar i marken som en envis treåring som aldrig får det den vill. Som aldrig gör det den ska, och som bara tjurar och gör fel på ett vuxnare vis.

Jag stampar så hårt att benen värker och jag gör det så länge att jag inte längre kan ta mig härifrån. Vore så konstigt om jag plötsligt bara gick, som inget, när det uppenbarligen är så mycket.

Jag är ingen treåring, men önskar att jag hade tid att börja om på nytt därifrån.

Försöker ursäkta mig själv. Försöker komma på anledningar till varför jag skadar mig på detta sätt. Försöker förlåta, hitta en väg dit, en kort, en snabb, en bekväm!

Blir ledsen av mina ögon, av min kropp, av mitt hår. Ledsen för att kroppen ser så oskyldig och fin ut. För att mina händer inte ser ut att ha makten att kunna skada minsta lilla. De kupar sig runt flugorna i fönstret, tar med spindeln som lyckats ta sig in på bussen, och blöder i kylan när de krossar bröd åt änderna i parken. De ger. Och de tar... alldeles för mycket.