Jag öppnar ögonen, bara för att se att min mardröm är på riktigt.
Hur hamnade jag här? Liggandes raklång, utspridd på asfalten med ansiktet riktat mot en aldrig så svart, motbjudande himmel? Framför mig flimrar bilder till av hur himlen faller ner och en tryckvåg kastar mig baklänges in i en tegelvägg. Jag blinkar till några gånger och får sedan se hur marken börjar skaka och väggen rasar över mig. Rädd för vad som redan hänt gömmer jag ansiktet i blodiga händer. Var är jag någonstans? Jag stryker försiktigt av blodet från mina varma pulserande handflator på tröjans tunna tyg och vrider lätt på huvudet för att få en känsla av min omgivning. Jag kan se längs gatan, byggnader som kastar lågor mot himlen och någonstans fångar mina öron upp ljudet av ett antal bilar som skriker. Det ser dött ut. Som om världen fattades människor. Vart är alla, och hur hamnade jag här?

Jag spjälkar händerna mot det som finns kvar av bakomvarande vägg och försöker komma upp på fötter. Orörlig blir jag liggandes kvar på marken. Mina ben har begravts under ett stenras av sönderkrossade tegelstenar och med tyngden av vad som känns vara en hel byggnad ilar en smärta så olidlig att mina tårar inte kan hållas tillbaka när den vandrar genom min kropp. Helt och hållet paralyserad fäster jag blicken vid vad som skulle kunna vara en annan människa liggandes några hundra meter längre ner längs gatan. Det är då jag minns det. De sista som hände innan allt blev suddigt och jag vaknade upp. Vi. Du och jag. Vi stod därborta vid kaféet och skrek åt varandra.

Du var arg på dig för att du sa att jag hade hemligheter.
Jag sa att du hade fel, att det inte var något och att du var tvungen att lita på mig.
Du skrek någonting om att vi inte kunde hålla på såhär. Att jag inte brydde mig.
Jag kallade mig för idiot och du gick din väg, skrikandes att du aldrig någonsin ville se mig igen. Sen svartnade hela världen, allt gick så fort. Vi grälade och du gick din väg, innan jag visste ordet av det vaknade jag upp här och...

”JEESSSIICCAAA! JEESSSIICCAA!” vart var du någonstans just nu. Hade du klarat dig från alltihop eller låg du också begravd under sten. Kanske du fanns här någonstans. Någonstans i närheten, kanske du kan höra mig.
”Du lever, du lever. Det måste du göra. Klart du gör. Du mår bra, och du lever. Jag kommer snart Jessica, jag ska bara ta mig härifrån först. Du mår bra, jag kommer snart, ja..” Jag försökte inte ens dölja mina tårar då smärtan och förtvivlan steg mig åt huvudet. Tänk om du inte klarat dig? Tänk om jag förlorat dig för alltid. Det gick inte ens att tänka klart. Jag måste ta mig härifrån, och det är NU!

Plötsligt skramlar det till en bit bort och bakom en konteiner 50 meter härifrån kikar ett smutsigt barn fram och stirrar stumt på mig. Hon har en trasig och smutsig skoluniform på sig och ser sig om ett antal gånger innan hon vågar springa bort från sitt bo och komma fram till mig.
”Hej” pressar små oskyldiga läppar fram och hon sätter sig på huk bredvid mig.
”Mår du bra?” svarar jag henne och sträcker ut min hand som hon genast utan tvekan kramar om.
”Vad hände?” hennes ögon fylls med tårar och hon tittar på högen av tegel över mina ben och sätter handen för munnen. Jag kan se hur rädslan liksom lyser runt henne.
”Jag vet inte riktigt. Jag vaknade precis. Vad heter du?” den lilla flickan släpper taget om min hand och börjar lyfta bort stenar från högen.
”Jag heter Lina.” jag nickar.
”Lina, okej. Du behöver inte vara rädd. Vi är två nu.” Som en blixt från klar himmel slår ännu en bomb ned någonstans, skickar iväg sin tryckvåg och får hela jorden att skaka. Jag täcker armarna för ansiktet och försöker undgå ännu ett stenras och Lina kastas bakåt i en väldig fart.
”Hur gick det!” jag hostar till och borstar bort diverse grus och småsten som träffat mig innan jag upptäcker att hon rest sig upp och på sina smala korta ben springer så fort hon kan iväg.
”Lina, kom tillbaka! Du kan inte lämna mig här!” förgäves försöker jag ropa på min enda vän i denna helvetes mardrömsvärd som jag hamnat i men hon kommer inte tillbaka. Hon är alldeles för rädd och jag klandrar henne inte. Om jag bara kunde komma härifrån hade jag också sprungit.

Jag stirrar upp på himlen och försöker förstå mig på vad det är som händer. Men jag kan inte lägga ihop någon klar bild. Det enda jag kan tänka på är hur vi lämnade varandra och att jag kanske aldrig får chansen att förklara för dig hur mycket jag verkligen älskar dig, Jessica.

Oberoende av tid och omedveten om hur många gånger himlen rasat ned sen jag vaknade upp, figurerar en svart figur längs gatan. Min blick är suddig och kan inte riktigt fokusera, utan fladdrar mest fram och tillbaka utan egentlig fokuspunkt. Långt inom mig kan jag höra någon ropa, ropa mitt namn. Kanske är det den svarta natten som är här för att föra bort mig. Karon, är det du som är här, här för att visa mig vägen, så får du gärna avlägsna dig och gå igen. Även om du kan ta bort all smärta, även om du vet en bättre värld, vill jag inte följa med. Jag sluter ögonen och klamrar mig fast vid marken för att inte försvinna bort när jag plötsligt kan höra det tydligt.

”Marcus!” du kastar dig ned på knä och faller likt ingen annan himmel mot mig och tar tag med kalla händer kring mitt huvud.
”Jessica?” jag vet att det är du, men kan inte tro på det.
”Hur hittade du mig.” Jag vågar titta igen och det är verkligen du. Blod täcker det mesta av ditt vackra ansikte men det är fortfarande du.
”Åh, Marcus jag trodde inte att jag skulle hitta dig. Jag trodde kanske du var död.” något varmt och blött regnar ner på min kind och jag kramar armarna runt dig.
”Vad är det som har hänt?” du trycker din panna mot min och andas tunga andetag som smeker mina kinder.
”Jag vet inte, men det spelar ingen roll. Jag har hittat dig nu.” Du kysser mina läppar och ler mot mig.
”Jessica, jag älskar dig!”
”Jag älskar dig med. Förlåt för allt.” för att kväva gråten i halsen letar du rätt på mina läppar igen. När himlen bara några sekunder senare skakar hela marken under oss,
känner jag mig inte längre rädd, utan snarare osårbar.